På lördag den 21 januari klockan 13 samarrangerar Hälsinge Akademi och Hälsinglands museum ett gemensamt seminarium om Resandefolkens historia i Hälsingland
Fackexperten är Sebastian Casinge, som arbetar på museet och har tagit fram nya fakta kring resanden i landskapet. Han berättar om spåren efter de resandefamiljer – eller ”tattare”, som man sade förr i tiden – vilka mot slutet av 1800-talet flyttade till byar i norra Hälsingland.
Övriga medverkande är kulturjournalisten Gunilla Kindstrand och musikern Thomas von Wachenfeldt, som letat upp och själv framför musik av resande spelmän.
Det visas filmsnuttar ur filmer med och om ”tattare”, bl a från Jonas Simas ”Dragspelskungen” om Calle Jularbo.
Det är stor efterfrågan på vår bok ”Det var en gång i Hälsingland …” från hugade läsare utanför landskapet. Den som inte har möjlighet att besöka Hälsinglands bokhandlare kan nu vända sig till Antikvariat Furioso i Delsbo som kan skicka boken med posten. Mejla i så fall till: info@furioso.nu
”Det var en gång i Hälsingland” innehåller 13 sagor som bygger på gamla berättelser och historiska händelser. Boken ges ut av Hälsinge Akademi och är rikt illustrerad av konstnärerna Jens Ahlbom och Ann-Caroline Breig. Möt listiga fäbodstintor, djärva upprorsmakare, mytomspunna spelmän, sjömonster, rövare – och lär känna flickan från Enånger som 1599 fick följa med det stora skeppet Samson ut i världen.
– Vi vill bidra till att hålla landskapets rika berättartraditioner levande, säger Thomas von Wachenfeldt, ordförande i Hälsinge Akademi. Det här är en bok som också passar att läsa högt. Kanske väcker den dessutom intresse för hur tidigare generationer har levt här i Hälsingland.
”Det var en gång i Hälsingland”…” är fantasi och fantasy men ger också plats för verkligheten. Till varje saga finns en faktaruta som ger en historisk inramning. Författare är Jens Ahlbom, Lars Ilshammar, Gunilla Kindstrand, Lars Nylander, Jonas Sima, Claes Sundelin och Thomas von Wachenfeldt.
Kulturgruppen Hälsinge Akademi delade ut sina kulturpriser för 2022 vid en ceremoni på Forngården i Delsbo den 13 juli 2022.
Årets
stipendiat är spelmannen Theo Schön Dahlöf från Bollnäs. Theo är 14 år
och den yngste stipendiat som belönats av Akademin. Han fick motta 15 000
kronor.
Theo är
redan en förfaren spelman som studerat fiol sedan åttaårsåldern och med
framgång deltagit i såväl orkesterverksamhet som i olika folkmusikgrupper.
Akademin vill uppmuntra hans musikalisk öppenhet och nyfikenhet, men
naturligtvis även för hans redan långt gångna musikerskap och skicklighet.
Tre välmeriterade men i sin gärning mycket olikartade kulturveteraner, samtliga med hemhörighet i Hudiksvalls kommun, belönades för sin gärning i landskapet med akademins hedersmedalj och diplom. De kulturbelönade 2022 är:
Konstnärsparet Christina och Dieter Kluge, Hudiksvall.
Musikaliska allkonstnären Thomas Allander, Delsbo
Christina
Kluge är textilkonstnär och representerad med sin textilkonst på många ställen
i landet, fått offentliga uppdrag, stipendier och många utmärkelser.
Hennes
make Dieter Kluge, uppvuxen i Berlin, bearbetar ständigt sina krigsminnen i sin
kost och återkommer i sina akvarellmålningar ofta till krigsupplevelserna. Han
menar att barndomens intryck och upplevelser räcker och blir över för ett
livslångt skapande, som fortgår –
för dem bägge.
Thomas Allander är född i Enskede men har vitaliserat Hälsinglands kultur i ett halvt sekel. I dag är han välkänd låtskrivare, instrumentalist, upptecknare av visor, författare, kyrkobåtsentusiast – och sedan något år också gallerist i Dellenbygden.
Han är
också riksbekant som ”Ukulelemannen” med ukulelen som sitt huvudinstrument och
valspråket ”Ropen de skalla – uke åt alla!”
– Det är en glädje och stor ära för Hälsinge Akademi, säger akademins sekreterare Jonas Sima, att få belöna tre så framstående konstnärer som valt att skapa och främja kulturen här i Hälsingland.
Vid ceremonin på Delsbo forngård förärades de belönade också kulturgruppens senaste bokutgåvor, Hälsingeliv och Drömgångaren, jämte ett serigrafikblad av hälsingen och fantasimålare Hans Viksten. Thomas von Wachenfeldt, hövding i Akademin, och dess skattmästare Jens Ahlbom musicerade vackert, och de belönade tackade för utmärkelsen med tal och musik.
Hälsinge Akademis lilla Filmfrossa på Hälsinglands Museum i Hudiksvall blev lyckad.
Nio av Jonas Simas hälsingefilmer, flera med anknytning till Glada Hudik, visades under två dagar den 19-20 november i museets hörsal, som snabbt fylldes. Arrangören fick till och med ställa in extra stolar. Publiken var lyhörd och intresserad och skapade god stämning med många lokalpatriotiska reaktioner.
– Det var riktigt roligt, tyckte också filmaren själv, som berättade anekdoter från inspelningarna före varje visning och svarade på frågor från Gunilla Kindstrand.
– Jag blev faktiskt rörd några gånger under filmvisningarna, sammanfattar Gunilla programmet. Jag hade sett nästan alla filmer tidigare, men sammantaget blev det ett nytt och stort porträtt av detta förunderliga landskap. Jonas filmer speglar, via alla dessa färgstarka protagonister, tiden och världen ur aspekter som klass, ekonomi, kynnen, traditioner, populärkultur, natur, genus och så vidare. Jag förstod att det var fler än jag som tänkte så. Så många ville tacka efteråt. Det var skitkul.
Fint lagarbete också av alla akademiledamöter som bidrog till succén!
Nu är det äntligen dags för den tidigare uppskjutna Filmfrossan med temat ”Mitt Hälsingland”. Den 19 och 20 november på Hälsinglands museum in Hudiksvall serverar Jonas Sima ett urval av sina hälsingefilmer. Varmt välkomna!
Två välmeriterade men i sin gärning mycket olikartade personer belönades av Hälsinge Akademi vid kulturgruppens traditionella årsceremoni och årsstämma, som denna gång ägde rum den 9 juli i Undersviks nyligen upprustade hembygdsgård.
Pristagare
var konstvetaren Linnéa Eriksdotter, Regnsjö, som fick ta emot Akademins
stipendium, och mångsysslaren Per Sonerud, Hudiksvall, som särskilt
belönades för sin lansering av musikgrupper i Hälsingland.
Stipendiet var på 15 000 kr. Båda pristagarna hyllades med fina motiveringar och diplom – Per fick även motta Akademins hederstecken. Dessutom förärades de belönade med kulturgruppens senaste bokutgåva, Hälsingeliv, och ett serigrafikblad av Hälsinglands fantasimålare Hans Viksten.
Thomas von Wachenfeldt, hövding i Akademin, och dess skattmästare Jens Ahlbom musicerade vackert – och Per Sonerud svarade med att uppföra en enmans sång- och dansshow som tack för sin utmärkelse.
Journalister var på plats, jämte akademiledamöter och ett antal anhöriga som alla kunde ta del av den mycket underhållande ceremonin. Hembygdsföreningens ordförande KatarinaWådell berättade avslutningsvis om hur man kraftfullt flyttat hembygdsgården till sin nuvarande plats.
Varpå pristagarna och samtliga närvarande fotograferades på hembygdsgårdens trappa.
Här är Akademins motiveringar:
Per
Sonerud är inte förutsägbar
– kanske inte det adjektiv som man mest associerar honom med. Snarare anar man
ett släktskap med OA:s klassiska seriefigur Mannen
som gör vad som faller honom in.
Men å
andra sidan är han egentligen konsekvent i att inte vara som alla andra. Alltså
lanserar han sin första skiva på det egna skivbolaget med handmålade konvolut
av högstadieelever. Och ger ut en skiva med en totalt tondöv person som varken
kan sjunga eller spela.
Samma
känsla för det lite udda och folkliga, gav Per och skivbolaget Start Klart och
dess stora försäljningsframgångar med grupper som Svenne Rubins och Hjalle
& Heavy. Samarbetet med Traste
Lindéns kvintett, Sigge Hills, Iggesundsgänget, Engmans Kapell, Östen med
Resten och Selma & Gustav har satt Hälsinglands annorlunda folkmusik på
kartan.
När han
sedan inför en förbluffad allmänhet klev fram som färgstark bildkonstnär satte
han genast skruv också på den rollen genom att låta tavlorna växa in i skrivna
berättelser och fortlöpande porträttera de konstköpare som besökte honom på
Maln i Hudiksvall.
Det är
sällan ”finkulturen” som har appellerat till Per Sonerud. Snarare företeelser
som Småstadsliv som mött publikens gränslösa kärlek långt från storstäderna och
kultursidorna. Anar man inte hos Per en kärlek till småstaden och det
överblickbara livet?
Något som
kommer till uttryck i hans egen ljuvligt nostalgiska lokal-hit Då är det vår, vår, vår i Hudiksvall.
Lika skönt
som ett hat-trick av HIF på Glysisvall.
Linnea
Eriksdotter är
konstvetaren från Rengsjö som i sina arbeten givit oss nya nycklar till
världsarvets hälsingegårdar.
Genom att studera hur forna tiders bönder beställde inredningsmåleri, visar hon hur dekorationerna var ett sätt att manifestera makt och relationer mellan gårdar.
På så vis
utmanar hon den ofta förenklade berättelsen om att det interiöra måleriet var
knutet till familjebildning och bröllop.
Linnea
avtäcker ett intrikat signalsystem och ett alliansbyggande, som hade en stor
betydelse i 1800-talets samhällsomvandlingar.
Linnea
Eriksdotter har via sitt självständiga sätt att betrakta det förflutna givit
oss nya, fascinerande ingångar till kulturhistorien och kulturarvet, vilket
Hälsinge Akademi gärna vill premiera.
Med anledning av debatten kring det pris som vår ordförande Thomas von Wachenfeldt tilldelats av nybildade Svenska Kulturfonden vill Hälsinge Akademi lämna följande kommentar:
Hälsinge Akademis syfte är att främja kultur och historia i vårt hemlandskap. Vår 33-åriga verksamhet och utdelning av stipendier visar att detta förhållningssätt är helt förenligt med en aktiv radikal humanism och en inkluderande kultursyn.
Hälsinge Akademi är religiöst och partipolitiskt obunden. Vi står för en öppenhet mot förnyelse av kulturlivet och för ett konsekvent försvar av allas lika människovärde. För oss är det en självklarhet att kulturarvet tillhör alla.
Priset som vår ordförande fått för sitt folkmusikaliska arbete har i efterhand visat sig omgivet av ett tankegods som är väsentligt annorlunda än vårt och som vi gemensamt med Thomas tar starkt avstånd ifrån.
Som en markering har Thomas von Wachenfeldt valt att ge prissumman vidare till barncancerforskningen. Det är ett beslut som är värt vår respekt.
Inom akademin har vi fortsatt förtroende för vår ordförande.
Riksspelmannen, bildkonstnären och snickaren Björn Ståbi har avlidit, 80 år gammal på ett äldreboende i Ljusdal efter lång tids sjukdom i parkinsson.
Björn
Ståbi var född i Stockholm, men hade släktrötter med Anders Zorn och Dalarna.
Han slog
sig emellertid ned i Hälsingland och bosatte sig på 1960-talet i Hörrgård i
Korskrogen i Ljusdals kommun, där han bildade familj. Med sitt virtuosa
fiolspel utvecklade han spelmanstraditionen från båda landskapen.
Han
betraktas i dag som en av de främsta traditionsbärarna i svensk folkmusik.
Ståbi
medverkade ofta i radio, i TV och på många spelmansstämmor. Han och hans hustru
Viveka grundade också en egen spelmansstämma i sin hemtrakt Hovra, där han
ledde kurser för blivande folkmusikanter.
Han gjorde många skivinspelningar med vissångare och spelmän, utgav en solo-CD och skivor ihop med dragspelaren Bengan Janson.
På äldre
dagar återupptog han sitt måleri och grafikskapande – han hade gått i Otte
Skölds målarskola – och framträdde på flera konstutställningar. Han var också
en skicklig träsnidare.
Sedan 1997
var han ledamot i kulturgruppen Hälsinge Akademi.
Björn Ståbi sörjes närmast av barnen Anna, Jonas, Kari och Mejt i ett tidigare gifte och av sin hustru Viveka och döttrarna Kersti och Elin med familjer.
Uttalanden:
Thomas von Wachenfeldt, riksspelman, tonsättare, fil dr, ordförande i Hälsinge Akademi:
Vår kamrat
mästerspelmannen, bildkonstnären och konsthantverkaren Björn Ståbi har gått ur
tiden. Sedan 1997 och fram till i höstas deltog han med osviklig lojalitet i
akademins verksamhet; de sista åren, märkt av sjukdom, med stöttning av hustrun
Viveka.
Björns vänlighet,
ödmjuka värdighet och högt stående konstnärsskap, som sträckte sig från det
rustika till det sublima var en ovärderlig tillgång inom vår krets. Hans höga
anseende skänkte tyngd och trovärdighet. Men framförallt var Björn en
synnerligen god kamrat.
För mig och för en hel
folkmusikvärld har han varit en av de allra främsta under 1900- och 2000-talen.
En ”kulturfurste” och kulturbärare, men även en varsam och ödmjuk utvecklare av
den svenska spelmanstraditionen. Björn Ståbi är definitivt en av de
individer som för alltid kommer att befinna sig däruppe på spelmännens olymp.
Alla hans andra begåvningar inom bild- och
hantverkarkonsten har kommit otaliga till glädje.
Jonas Sima, filmare, journalist, författare, sekreterare i Hälsinge Akademi:
Björn
Ståbi var en spelmanslegend redan i sin samtid. Han blev också min vän och en
pålitlig kamrat i vår hälsingeakademi. Ständigt beredd att ställa upp med
fiolen och sin klokskap. Hemmet i kulturgården Hörrgård i Korskrogen var alltid
öppet för besök, musikkurser och inspelningar med spelmän och trubadurer – och av
film.
Jag hade nyttjat
Björne som statist i en film om finnskogarna och upptäckt hans
skådespelartalang. Nu fick han göra huvudrollen som den sista skogsluffaren i
dokumentärspelet ”Kalle Kamrat”. Rollen gjorde han med suverän inlevelse.
Björne
hade också en klurig filosofisk sida som inbjöd till långa samtal och många
goda skratt.
Kulturgruppen Hälsinge Akademi har kallat två nya ledamöter till sin krets.
De nya ledamöterna är Lars Nylander, Bergsjö, antikvarie vid Hälsinglands Museum, och skulptören och kulturproducenten Ragnhild Sandelius Brodow, Marmaverken.
Lars
efterträder riksspelman Björn Ståbi, som avgått på grund av sjukdom.
Ragnhild
efterträder Helena Brusell, skapare av Trolska Skogen, som lämnat akademin
av arbetsskäl.
De
nya ledamöterna har båda tidigare belönats av Akademin.
Lars,
för närvarande doktorand i kulturvård vid Göteborgs universitet, fick akademins
stipendium år 2000, och Ragnhild erhöll akademins kulturbelöning så sent som i
fjol. Till hennes senaste arbeten hör en konstnärlig
utsmyckning, en skulpturgrupp, till Hällåsens friluftsområde i Söderhamn.