Kulturen befinner sig i ett mångfaldigt kraftfält av givande och tagande. Man lånar in och man lånar ut. Man tar det bästa från andra och dela med sig av det bästa man själv har skapat. Kulturen är som språket alltid i rörelse, aldrig statisk, ständigt öppen för nya intryck, för att lära och utvecklas. Det gäller för musiken, litteraturen och bildkonsten lika. Kulturen är en remix, summan av något som vi ständigt skapar och omskapar gemensamt.

Hälsingland, vårt landskap, har alltid varit en korsväg och en plats för möten. Hur vi själva och andra betraktat detta Hälsingland varierar genom tiderna; från en gränstrakt till det vilda och okända i norr, via Hälsingegårdarnas präktiga bondebygder och det sena 1800-talets industriella framtidsland till vad det är i dag. Själva gränserna för landskapet har dragits om upprepade gånger. Inget är konstant.

När världen kommer till Hälsingland, och Hälsingland kommer till världen, det är i det spänningsfältet som kulturen växer. Hälsinge akademi vill undersöka hur kulturen i Hälsingland idag och genom historien har formats i mötet mellan det lokala och det globala, mellan den stora världen och den lilla. För att belysa korsvägarna i det hälsingska kulturlandskapet förr och nu bjuder vi in till ett seminarium på temat: ”Tvärdrag: Hälsingland i världen – världen i Hälsingland”.

Datum och tid: Lördag 29 april 2023 kl. 13-16.

Lokal: Söderhamns teater

På lördag den 21 januari klockan 13 samarrangerar Hälsinge Akademi och Hälsinglands museum ett gemensamt seminarium om Resandefolkens historia i Hälsingland

Fackexperten är Sebastian Casinge, som arbetar på museet och har tagit fram nya fakta kring resanden i landskapet. Han berättar om spåren efter de resandefamiljer – eller ”tattare”, som man sade förr i tiden – vilka mot slutet av 1800-talet flyttade till byar i norra Hälsingland. 

Övriga medverkande är kulturjournalisten Gunilla Kindstrand och musikern Thomas von Wachenfeldt, som letat upp och själv framför musik av resande spelmän.

Det visas filmsnuttar ur filmer med och om ”tattare”, bl a från Jonas Simas ”Dragspelskungen” om Calle Jularbo.

Det är stor efterfrågan på vår bok ”Det var en gång i Hälsingland …” från hugade läsare utanför landskapet. Den som inte har möjlighet att besöka Hälsinglands bokhandlare kan nu vända sig till Antikvariat Furioso i Delsbo som kan skicka boken med posten. Mejla i så fall till: info@furioso.nu

”Det var en gång i Hälsingland” innehåller 13 sagor som bygger på gamla berättelser och historiska händelser. Boken ges ut av Hälsinge Akademi och är rikt illustrerad av konstnärerna Jens Ahlbom och Ann-Caroline Breig.  Möt listiga fäbodstintor, djärva upprorsmakare, mytomspunna spelmän, sjömonster, rövare – och lär känna flickan från Enånger som 1599 fick följa med det stora skeppet Samson ut i världen.

– Vi vill bidra till att hålla landskapets rika berättartraditioner levande, säger Thomas von Wachenfeldt, ordförande i Hälsinge Akademi. Det här är en bok som också passar att läsa högt. Kanske väcker den dessutom intresse för hur tidigare generationer har levt här i Hälsingland.

”Det var en gång i Hälsingland”…” är fantasi och fantasy men ger också plats för verkligheten. Till varje saga finns en faktaruta som ger en historisk inramning. Författare är Jens Ahlbom, Lars Ilshammar, Gunilla Kindstrand, Lars Nylander, Jonas Sima, Claes Sundelin och Thomas von Wachenfeldt.

Kulturgruppen Hälsinge Akademi delade ut sina kulturpriser för 2022 vid en ceremoni på Forngården i Delsbo den 13 juli 2022.

Årets stipendiat är spelmannen Theo Schön Dahlöf från Bollnäs. Theo är 14 år och den yngste stipendiat som belönats av Akademin. Han fick motta 15 000 kronor.

Theo är redan en förfaren spelman som studerat fiol sedan åttaårsåldern och med framgång deltagit i såväl orkesterverksamhet som i olika folkmusikgrupper. Akademin vill uppmuntra hans musikalisk öppenhet och nyfikenhet, men naturligtvis även för hans redan långt gångna musikerskap och skicklighet.

Tre välmeriterade men i sin gärning mycket olikartade kulturveteraner, samtliga med hemhörighet i Hudiksvalls kommun, belönades för sin gärning i landskapet med akademins hedersmedalj och diplom. De kulturbelönade 2022 är:

Konstnärsparet Christina och Dieter Kluge, Hudiksvall.

Musikaliska allkonstnären Thomas Allander, Delsbo

Christina Kluge är textilkonstnär och representerad med sin textilkonst på många ställen i landet, fått offentliga uppdrag, stipendier och många utmärkelser.

Hennes make Dieter Kluge, uppvuxen i Berlin, bearbetar ständigt sina krigsminnen i sin kost och återkommer i sina akvarellmålningar ofta till krigsupplevelserna. Han menar att barndomens intryck och upplevelser räcker och blir över för ett livslångt skapande, som fortgår – för dem bägge.

Thomas Allander är född i Enskede men har vitaliserat Hälsinglands kultur i ett halvt sekel. I dag är han välkänd låtskrivare, instrumentalist, upptecknare av visor, författare, kyrkobåtsentusiast – och sedan något år också gallerist i Dellenbygden.

Han är också riksbekant som ”Ukulelemannen” med ukulelen som sitt huvudinstrument och valspråket ”Ropen de skalla – uke åt alla!”

– Det är en glädje och stor ära för Hälsinge Akademi, säger akademins sekreterare Jonas Sima, att få belöna tre så framstående konstnärer som valt att skapa och främja kulturen här i Hälsingland.

Vid ceremonin på Delsbo forngård förärades de belönade också kulturgruppens senaste bokutgåvor, Hälsingeliv och Drömgångaren, jämte ett serigrafikblad av hälsingen och fantasimålare Hans Viksten. Thomas von Wachenfeldt, hövding i Akademin, och dess skattmästare Jens Ahlbom musicerade vackert, och de belönade tackade för utmärkelsen med tal och musik.

Nu är det äntligen dags för den tidigare uppskjutna Filmfrossan med temat ”Mitt Hälsingland”. Den 19 och 20 november på Hälsinglands museum in Hudiksvall serverar Jonas Sima ett urval av sina hälsingefilmer. Varmt välkomna!

Två välmeriterade men i sin gärning mycket olikartade personer belönades av Hälsinge Akademi vid kulturgruppens traditionella årsceremoni och årsstämma, som denna gång ägde rum den 9 juli i Undersviks nyligen upprustade hembygdsgård.

Pristagare var konstvetaren Linnéa Eriksdotter, Regnsjö, som fick ta emot Akademins stipendium, och mångsysslaren Per Sonerud, Hudiksvall, som särskilt belönades för sin lansering av musikgrupper i Hälsingland.

Stipendiet var på 15 000 kr. Båda pristagarna hyllades med fina motiveringar och diplom – Per fick även motta Akademins hederstecken. Dessutom förärades de belönade med kulturgruppens senaste bokutgåva, Hälsingeliv, och ett serigrafikblad av Hälsinglands fantasimålare Hans Viksten.

Thomas von Wachenfeldt, hövding i Akademin, och dess skattmästare Jens Ahlbom musicerade vackert – och Per Sonerud svarade med att uppföra en enmans sång- och dansshow som tack för sin utmärkelse.

Journalister var på plats, jämte akademiledamöter och ett antal anhöriga som alla kunde ta del av den mycket underhållande ceremonin. Hembygdsföreningens ordförande Katarina Wådell berättade avslutningsvis om hur man kraftfullt flyttat hembygdsgården till sin nuvarande plats.

Varpå pristagarna och samtliga närvarande fotograferades på hembygdsgårdens trappa.

Här är Akademins motiveringar:

Per Sonerud är inte förutsägbar – kanske inte det adjektiv som man mest associerar honom med. Snarare anar man ett släktskap med OA:s klassiska seriefigur Mannen som gör vad som faller honom in. 

Men å andra sidan är han egentligen konsekvent i att inte vara som alla andra. Alltså lanserar han sin första skiva på det egna skivbolaget med handmålade konvolut av högstadieelever. Och ger ut en skiva med en totalt tondöv person som varken kan sjunga eller spela.

Samma känsla för det lite udda och folkliga, gav Per och skivbolaget Start Klart och dess stora försäljningsframgångar med grupper som Svenne Rubins och Hjalle & Heavy. Samarbetet med Traste Lindéns kvintett, Sigge Hills, Iggesundsgänget, Engmans Kapell, Östen med Resten och Selma & Gustav har satt Hälsinglands annorlunda folkmusik på kartan.

När han sedan inför en förbluffad allmänhet klev fram som färgstark bildkonstnär satte han genast skruv också på den rollen genom att låta tavlorna växa in i skrivna berättelser och fortlöpande porträttera de konstköpare som besökte honom på Maln i Hudiksvall.

Det är sällan ”finkulturen” som har appellerat till Per Sonerud. Snarare företeelser som Småstadsliv som mött publikens gränslösa kärlek långt från storstäderna och kultursidorna. Anar man inte hos Per en kärlek till småstaden och det överblickbara livet?  

Något som kommer till uttryck i hans egen ljuvligt nostalgiska lokal-hit Då är det vår, vår, vår i Hudiksvall.

Lika skönt som ett hat-trick av HIF på Glysisvall.

Linnea Eriksdotter är konstvetaren från Rengsjö som i sina arbeten givit oss nya nycklar till världsarvets hälsingegårdar.

Genom att studera hur forna tiders bönder beställde inredningsmåleri, visar hon hur dekorationerna var ett sätt att manifestera makt och relationer mellan gårdar.

På så vis utmanar hon den ofta förenklade berättelsen om att det interiöra måleriet var knutet till familjebildning och bröllop.

Linnea avtäcker ett intrikat signalsystem och ett alliansbyggande, som hade en stor betydelse i 1800-talets samhällsomvandlingar.

Linnea Eriksdotter har via sitt självständiga sätt att betrakta det förflutna givit oss nya, fascinerande ingångar till kulturhistorien och kulturarvet, vilket Hälsinge Akademi gärna vill premiera.

Med anledning av debatten kring det pris som vår ordförande Thomas von Wachenfeldt tilldelats av nybildade Svenska Kulturfonden vill Hälsinge Akademi lämna följande kommentar:

Hälsinge Akademis syfte är att främja kultur och historia i vårt hemlandskap. Vår 33-åriga verksamhet och utdelning av stipendier visar att detta förhållningssätt är helt förenligt med en aktiv radikal humanism och en inkluderande kultursyn.

Hälsinge Akademi är religiöst och partipolitiskt obunden. Vi står för en öppenhet mot förnyelse av kulturlivet och för ett konsekvent försvar av allas lika människovärde. För oss är det en självklarhet att kulturarvet tillhör alla.

Priset som vår ordförande fått för sitt folkmusikaliska arbete har i efterhand visat sig omgivet av ett tankegods som är väsentligt annorlunda än vårt och som vi gemensamt med Thomas tar starkt avstånd ifrån.

Som en markering har Thomas von Wachenfeldt valt att ge prissumman vidare till barncancerforskningen. Det är ett beslut som är värt vår respekt.

Inom akademin har vi fortsatt förtroende för vår ordförande.

För Hälsinge Akademi:

Gunilla Kindstrand

Jonas Sima

Jens Ahlbom

Claes Sundelin

Lars Ilshammar

Lars Nylander

Ann-Caroline Breig

Ragnhild Sandelius Brodow

Leif Edling

Stefan Brink

Riksspelmannen, bildkonstnären och snickaren Björn Ståbi har avlidit, 80 år gammal på ett äldreboende i Ljusdal efter lång tids sjukdom i parkinsson.

Björn Ståbi var född i Stockholm, men hade släktrötter med Anders Zorn och Dalarna.

Han slog sig emellertid ned i Hälsingland och bosatte sig på 1960-talet i Hörrgård i Korskrogen i Ljusdals kommun, där han bildade familj. Med sitt virtuosa fiolspel utvecklade han spelmanstraditionen från båda landskapen.

Han betraktas i dag som en av de främsta traditionsbärarna i svensk folkmusik.

Ståbi medverkade ofta i radio, i TV och på många spelmansstämmor. Han och hans hustru Viveka grundade också en egen spelmansstämma i sin hemtrakt Hovra, där han ledde kurser för blivande folkmusikanter.

Han gjorde många skivinspelningar med vissångare och spelmän, utgav en solo-CD och skivor ihop med dragspelaren Bengan Janson.

På äldre dagar återupptog han sitt måleri och grafikskapande – han hade gått i Otte Skölds målarskola – och framträdde på flera konstutställningar. Han var också en skicklig träsnidare.

Sedan 1997 var han ledamot i kulturgruppen Hälsinge Akademi.

Björn Ståbi sörjes närmast av barnen Anna, Jonas, Kari och Mejt i ett tidigare gifte och av sin hustru Viveka och döttrarna Kersti och Elin med familjer.

Uttalanden:

Thomas von Wachenfeldt, riksspelman, tonsättare, fil dr, ordförande i Hälsinge Akademi:

Vår kamrat mästerspelmannen, bildkonstnären och konsthantverkaren Björn Ståbi har gått ur tiden. Sedan 1997 och fram till i höstas deltog han med osviklig lojalitet i akademins verksamhet; de sista åren, märkt av sjukdom, med stöttning av hustrun Viveka. 

Björns vänlighet, ödmjuka värdighet och högt stående konstnärsskap, som sträckte sig från det rustika till det sublima var en ovärderlig tillgång inom vår krets. Hans höga anseende skänkte tyngd och trovärdighet. Men framförallt var Björn en synnerligen god kamrat.

För mig och för en hel folkmusikvärld har han varit en av de allra främsta under 1900- och 2000-talen. En ”kulturfurste” och kulturbärare, men även en varsam och ödmjuk utvecklare av den svenska spelmanstraditionen. Björn Ståbi är definitivt en av de individer som för alltid kommer att befinna sig däruppe på spelmännens olymp.

Alla hans andra begåvningar inom bild- och hantverkarkonsten har kommit otaliga till glädje.

Jonas Sima, filmare, journalist, författare, sekreterare i Hälsinge Akademi:

Björn Ståbi var en spelmanslegend redan i sin samtid. Han blev också min vän och en pålitlig kamrat i vår hälsingeakademi. Ständigt beredd att ställa upp med fiolen och sin klokskap. Hemmet i kulturgården Hörrgård i Korskrogen var alltid öppet för besök, musikkurser och inspelningar med spelmän och trubadurer – och av film.

Jag hade nyttjat Björne som statist i en film om finnskogarna och upptäckt hans skådespelartalang. Nu fick han göra huvudrollen som den sista skogsluffaren i dokumentärspelet ”Kalle Kamrat”. Rollen gjorde han med suverän inlevelse.

Björne hade också en klurig filosofisk sida som inbjöd till långa samtal och många goda skratt.