I Harnings spår

I Harnings spår

Av OLLE HÄGER

Innan Anderz Haming drog sig tillbaka för gott till de undangömda trakter där vita örnar seglar på uppvinden över djupa pass och baobabträden är väldiga och trygga att luta sig mot, tog han initiativ till vad som då kallades ”en novellpristävling för ungdomar i Hälsingland”.

Harning hade tumme med språket. Det spelade ingen roll om det var romanförfattaren, tidningskåsören eller orosanden som knackade på skrivmaskinen. Det sprakade och glödde och det angick. Nu menade han att krämarspråket och byråkratsvenskan skulle få en match även i framtiden. Torftigheten, förflackningen och smörigheten skulle bekämpas och i den kampen skulle ungdomen mobiliseras.

Anderz Harning var inte den som helhjärtat backade upp lärarkåren i Hälsingland. Han hade inte varit någon mönsterelev själv och hade diverse otalt med dem som utan framgång försökt få den vita mössan på honom. Därför envisades han med att var och en som skrev skulle ha rätt att skicka in sin uppsats och få den bedömd av Akademin, alldeles oberoende av vad lärarna tyckt. Han hänvisade gärna till Ove Allansson, som han påstod bara hade fått skit för allt han skrev i skolan och därför blivit författare alldeles för sent.

Det blev som Harning ville. Varje elev fick uttrycklig rätt att skicka in sin uppsats för att få den bedömd av någon annan än sin lärare. Och många har utnyttjat den möjligheten. Men utan lärarna skulle det naturligtvis aldrig ha blivit någon uppsatstävling värd namnet. Och nu 1998, med några års perspektiv på tävlingen, är det bara att konstatera att det är lärarna som dragit det tunga lasset. De har planerat skrivningstillfällen. De har kopierat, distribuerat och presenterat uppsatsunderlagen. De har läst och rättat. De har gjort ett första urval. Och de har ställt upp vid prisutdelningama. Enda tacken har varit kaffe med bulle och ett brev fram emot julen som frågat om de kunde tänka sig att ställa upp igen. Och igen.

En av de mest engagerade lärarna, Henriette Broomé på Torsbergsskolan i Bollnäs, gjorde sig till och med mödan att skriva en artikel i Skolvärlden (Nr 15/1996), där hon presenterade uppsatstävlingen för lärare landet runt under rubriken ”Skrivarglädje ända in i Hälsingland”.

Reglerna har varit enkla. Vinstplanen likaså. Det gäller att skriva så att man blir läst. Hälsingetidningarna har hängt på från första stund och inte bara rapporterat från prisutdelningarna utan också publicerat vinnarnas uppsatser. Förstapris 1500 kronor, andra 1000 och tredje 500. Bokpriser dessutom. Och Mårten Andersson har suttit i sitt kök på Skeppargatan i Stockholm, med en väldig kopp te bredvid sig, och ägnat den ena lunchen efter den andra åt att måla anfanger och hälsingemotiv i vinnarböckerna. På det sättet har vinsterna stigit i värme och värde på ett närmast mirakulöst sätt.

Så här långt har det blivit sex tävlingar. Den första, vårterminen 1993, utgick från texter av och om Anderz Harning. ”Varning! Harning!” skrämdes omslaget. Men de flesta som skrev tog hans naturskildringar som utgångspunkt för beskrivningar av alldeles egna smultronställen. Då var det bara Bollnäs och Söderhamn som deltog. Och vinnaren, som kom från Bollnäs, skrev i Harnings anda om den väldiga tillväxten av experter i 90-talets Sverige:

Innan den stora expertvågen sköljde över oss verkar det som om människorna i vårt då så obildade land fick tänka och dra sina slutsatser själva.

Den meningen skulle Harning ha gillat.

1994 hakade också Hudik och Ljusdal på. Det året handlade det om bilder. Som fotot av en lillebror på väg över en gärdsgård en dag i vackraste juli. Och så solvärmen kring honom, och ljuset och allt som doftar sommar.

Men det tänker han inte på, Peter erövraren, min bror. Han är bara fem år, och har bråttom att komma ut i livet.

1995 var temat musik, och vinnaren skrev om en spelman, en föraktad och hatälskad fiolspelare, som berättade om sin passion och sin gåva.

Hela mitt yttre vänder sig inåt. lyssnar, ger och tar. Snart dansar tonerna själva. Mina fingrar för, och jag följer.

Så var turen kommen till det knotiga journalistyrket, och två förstapriser, eftersom 1996 års jury inte kunde skilja betraktelsen kring kvinnotidningen ”Strukturen” från kåseriet om den l 8-åriga partypinglan. Pinglan kunde berätta att Börje från Mokorset inte längre ägnade ”Kolosserna” en blick.

Trots att ”Kolosserna” försöker med både ”Nivea anti wrinkle cream” och skyhög klack för sexiga ben, så kan de aldrig få den där purfärska looken med vilken ”Partypinglorna” fångar pojkarnas hjärtan. Detta gör dem galna!

Tävlingen 1997 fick sin alldeles speciella prägel av arbetet med boken ”Dra åt Hälsingland. Uppgiften blev att berätta någonting om Hälsingland som gjorde människor intresserade och berörda och fick dem att ge sig iväg på utflykter med boken i hand. Flera av uppsatserna hittade in i boken och den vinnande prosadikten ”Mina ögonstenar” hade den sortens kvalitet som gjorde att den placerades som en varm, oemotståndlig slutpunkt i boken.

…svarta tjärnar, gömda under trädens skyddande armar.
Blanka speglar som i gryningen utgör älvornas trolska balgolv.
Tysta, varma och lugna ligger de där, inbäddade i den mjukaste mossa.
Rogivande vatten där grodorna anförtror vassen sina sköra glasägg.

1998 var uppsatsämnet ”Framtid i Hälsingland”. Med eller utan frågetecken. Nu hade också Edsbyn bjudits in med sin allra första gymnasie-tvåa. Det fanns de som menade att Hälsingland skulle gå under vid sekelskiftet, om inte förr, men vinnaren manade till kamp..

Låt oss förvalta vårt Hälsingland så att vi med stolthet kan ge det vidare till våra barn, som vi lånat jorden av. Jag säger: ”Hälsingar, förenen eder!”

Det har varit en sann glädje att få läsa alla de här uppsatserna. Ja, alla är kanske att ta i, men de allra flesta. Vad som är tydligt är att den poetiska landskapsskildringen fortfarande är inne och att de flesta verkar trivas rätt bra med att hålla till i det här landskapet. Många av deltagarna har sagt att det känns extra meningsfullt att skriva ”på allvar”, att veta att berättelsen eller analysen eller kåseriet eller vad det är, kan nå utanför skolan, bedömas av andra och i bästa fall läsas av riktigt många. Flera av pristagarna har också hört av sig och praktiserat på SVT:s dokumentärredaktion i Stockholm.

Med åren har tävlingen kommit att domineras av flickor. Det kan finnas många förklaringar till det. Flickorna läser mer, har flera lärare sagt, och de ägnar sig lite mindre åt sport och data. Vissa ämnen har kanske också haft en feminin krok. Men även de gånger då vi avsiktligt siktat in oss på mer ”manliga” områden, som diskussionen om Hälsinge Flygflottiljs vara eller inte vara, skrevs de bästa uppsatserna av flickor. Gissningsvis är det så att det är mindre prestigefyllt för en framgångsrik manlig gymnasist att läsa skönlitteratur och skriva så att känslorna får plats, än för en kvinnlig?

Det verkar också som om själva uppsatstävlingen blivit en tyngre uppgift för lärarna. Huvudlärarskapet har försvunnit och var och en måste själv ta initiativ och få eleverna med sig. Alla försäkrar att de uppskattar tävlingen och absolut vill vara med, men när det kommer till kritan minskar antalet uppsatser (och antalet deltagande klasser).

Nu har tävlingen ändå blivit något av en institution och det skulle kännas vemodigt att lägga den på hyllan. Där ligger det tillräckligt med prylar redan. Och vem vet, en dag kommer det kanske en författare med hälsingebakgrund. som skriver böcker som alla vill läsa, och som i sin bibliografi kan säga att hon, eller ska vi våga säga han, för första gången blev publicerad med en uppsats i Hälsinge Akademis tävling.

Det var nog det Anderz Harning hoppades på, och väntar på, i baobabträdets djupa skugga.

Bildtext: Akademins uppsatstävling för gymnasister. Vår egen professor, Olle Häger delar ut första priset i 1994 års tävling till Karin Öberg från Staffansskolan i Söderhamn. Prisceremonin ägde rum på nya biblioteket i Söderhamn och var den andra i ordningen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *