Upp till kamp för knätofsar

Herr Sima!

Med bestörtning har jag tagit del av de ”knätofsartiklar” ni skrivit i Expressen och Hudiksvalls Tidning. Som en bland landskapets få kulturbärare har de nämna artiklarna fyllt mej med både trots och avsky.

Nu har jag satt mig vid skrivbordet för att i hast sammanfatta ett nog så dräpande svar. Iklädd folkdräkt (Bollnäsdräkten med tillhörande tvåvånings skinnkeps) har jag med liv och lust deltagit i hambodansen och väckt behag hos samtliga tolv domare. Något pris har jag och min danspartner inte lyckats erövra, men tre, säger tre gånger har vi förekommit på bild i pressen. Min partner är känd som en driven korgmålare och hon kan dessutom, om än med viss svårighet, blåsa i kohorn.

Kultur, herr Sima, betyder odling och vi är korn på den åker våra förfäder lät beså. Enligt uppgift lär ni härstamma från Ljusdal, en trakt som an i våra dagar betraktas som ett rövarnäste med hembrännare och annat löskefolk. Ni skall därför inte sätta er på några höga hästar utan känna tacksamhet över att vi i grannsocknarna låtit Ljusdal finnas kvar i gemenskapen.

Några av era så kallade filmer har jag råkat se. Där har ni försökt skildra avsigkomna människor av den typ som gör allt för att visa sig märkvärdiga i skilda sammanhang. Hälsingland har haft endast en riktig författare, en man vars dikter ännu kan fylla mej med både glädje och förundran, men jag förmodar att ni aldrig hört talas om Jakobsson i Kilen vars ”Sommarögon” är en guldgruva långt mer värd an den i Enåsen, Ramsjö.

Därför, Herr Sima, håll er kvar i Stockholm och besudla inte vårt kära landskaps jord med era fötter, och i detta instämmer min danspartner sedan många år.

EN AV KNÄTOFSENS VÄNNER