Det var inte meningen att jag skulle bli hövding
Helt personliga nedslag u p a

Av SVEN O BERGKVIST

Jag hade visserligen varit på Island och skrivit ett par böcker om det säregna öriket, och jag hade läst Snorre och Egill och Gretti och de andra hårdföra grabbarna. Och om jag inte minns alldeles fel mötte jag en mörk kväll självaste Oden i Thingvallir medan jag väntade på en buss som kört av vägen vid Geysir och hamnat i hetvattnet. Frej och Tor var visst också med. Mjöden droppade ur allas skägg och alla skrålade på ett obegripligt vis. De skulle till Valhall för eftersläckningen och ville ha mej med. Men jag räddades av den sentida diktarhövdingen Halldór Laxness och kom i säng på kooperationens Bifröst i Borgarfjordur. Och stärkt av nationaldrycken Svarta Döden tog jag mej senare till Reykjavik och därmed till en mer civiliserad ort.

Bildtext: Hälsinge Akademin förste Hövding, författaren Sven O Bergkvist. Även kallad ”Njutångersskräcken” i kretsen. Det är alls ingen slump att Sven O lyckats manövrera sin stora träklubba och under ett decennium styra Akademins bångstyriga ledamöter. Som folkrörelseman vet han hur man tar folk!

Nej, jag hade liksom inte de rätta förutsättningarna för vikinga- och hövdingaliv, och jag var inte ens bjuden till det blot som skulle hållas i familjen Simas gamla sjöbod på Hölick en varm och skön sommardag den 13 juli för över 10 år sedan.

Alltihop var Anderz Harning fel – eller hur man nu ska uttrycka det. Egentligen var vi trötta båda två, vi led av sviter efter ett par glas för mycket av Skogsstjärnan, fisket var dåligt i Hansesjön, och vi hade flängt halva landskapet runt för att få tag i mäkta populära Tre Ankare att trösta oss med, eftersom vi båda slutit röka. Men vi fick inte tag i en enda dosa av det ädla snuset, varken i centrala näraliggande Delsbo, det som vanligt på sommaren sömniga Ljusdal (bandysäsongen var ju över), pigga Järvsö eller ens i det så kallade Glada Hudik. Vi fick återvända till min dåtida stuga i ”Gyttjebo”” utan den minsta prilla, och vi blev alltmer svårmodiga.

Det var då Anderz kom på en sak som han i dagens allmänna villervalla hade glömt. -Jag är ju för fan bjuden till en notisjägare på Hornslandet, bullrade han. En Expressengeting. Han är skaplig på att filma också. Och han skriver böcker – fast för barn, förstås. Men det bästa är att han låtsas vara fiskare, och därför har han kanske lite snus och stjärnvatten i sjöboden, i alla fall en vinskvätt eller några pilsner.

– Det är för långt dit, sa jag. Och jag är ju inte inbjuden  heller. Och inte kan jag fara till fint folk i dom här paltoma. -Äh, för fan. upprepade Anderz. Vi är där på en timme och det räcker med att j a g är ditbjuden. Dej får dom ta på köpet och hur vi är klädda spelar ingen roll. Såna där bildade figurer gillar slashasar innerst inne. Bisse ska förresten också dit. Han målar tavlor utav helvete och har pannband som indianerna. Jäkla trevlig kille. Vi sticker allihop!

Stiftarna i Hölick

Så hamnade vi då hos Simas på Hölick och Jonas spelade ut sin roll som världsvan värd, med väl- avvägda gester som han lärt sej hemma i Ljusdal och under akademisk utbildning i Uppsala och som han sedan tillämpade med växlande framgång i de stockholmska innekretsarna. Hustru Inger hade lagat sedvanlig god mat. Om jag minns rätt var det ugnstekt sik – fisken påstod Jonas att han fått på nät, men som han förmodligen köpt i smyg av den riktige fiskaren Nisse Andersson i grannboden. Medan Inger serverade med elegans, skvätte Jonas yvigt omkring med sina vattenkrus. Det blev snabbt upprymd stämning. Den väldige Bisse från Obygden hade sin rara fru Majan med sej. Anderz hade tagit sin dotter Boel, 14, med sej – och som var enda storrökaren i sällskapet. Och så hade en höjdare från KF i huvudstaden (som Jonas spelade badminton med) råkat komma förbi med sin fru.

 

Så småningom hamnade vi hälsingar på balkongen med kvällsloj hamninfart framför oss, och småvågigt och aftonglittrande innesund under oss, medan sommardagen nästan omärkligt gick över i allt vackrare och berusande nattkrök.

Jonas började gästa om att bilda någon sorts kamratförening, en ”Hälsinge Akademi”. En panggrej! förklarade han. Och medan alla horisonter och jordiska ting förminskades i den violetta skymningen – och fiskestugor, sjöbodar, båtar, gistvallar och bryggor omsveptes av kvällsbrisen och sögs upp av nattslöjorna – blev testerna allt högre kring balkongbordet. De mer eller mindre bedagade herrarna kände sig allt kvickare, mer begåvade och rent ut intellektuellare. allt medan tiden rann iväg och glasen med hallonbrus tömdes. Politiska och sociala och kulturella problem och livsåskådningsfrågor och annat skrot löstes i en handvändning under Anderz bedövande ledning.

Till KF-parets förundrade, Ingers överseende, Majans roade och Boels beundrade blickar beslöt sig gruppen för att bilda en akademi. Det gick i en handvändning – eller som Jonas högtidligt uttryckt saken: med ett sällspord utlösning av tillbakahållen hälsingsk genialitet!

Det blev heller ingen större turbulens när vi skulle fördela posterna i det nyfödda sällskapet. Anderz utsåg mej på sittande bak till Hövding – om för att djävlas eller ej vet jag inte, men han var ju en mästare också i överraskningarnas genre. Kanske var det bara ett bisarrt utslag av hans ofta äkta men ibland också en smula illsinniga humor.

Hövding blev jag således av en slump – låt vara att uppdraget klubbades igenom på riktigt vid ett högtidligt sammanträde på restaurang Kajkanten i Hudiksvall ganska snart efteråt.

Idékläckaren och strategen Jonas var förstås självskriven som sällskapets Skrivare, och Bisse utnämndes till Bågspännare. En svårbegriplig titel för flertalet utomstående. Själv lovade Anderz att ta hand om ”utrikes ärenden” såsom utländskt Sändebud, eftersom han för det mesta befann sej i andra och varmare länder – och det är ju självklart att också folk i fjärran delar av världen måste få del av detta fantastiska initiativ och därmed låta sej kultiveras på hälsingsk grund.

Stadgar på stört

Så var det detta med stadgar. Varje akademi med självaktning måste ha sådana, ansåg Jonas när byråkratdjävulen inom honom sträckte fram ett pekfinger på den soldarrande kvällskvisten.

Men paragrafer var bara skit och strunt förfäktade Anderz – dessa skulle förstöra allt och enbart göra allting krångligare, precis som när det gällde kronofogdemyndigheten och allehanda andra byråkratiska maktorgan.

Efter djupsinniga diskussioner gick dock Anderz med på två användbara ord:
Att främja!
Det räckte, inte en bokstav mer!
Men, invände Bisse med sin poetiska kraft:
Det ska vara stor bokstav i Främja!

Strax var emellertid samtliga fyra stiftare igång med att spruta paragrafer med en inspirerad Jonas vid den gamla gröna Haldan. Särskilt uppfylldes Bisse av det nordiska ljuset och började ”blota” sin brutalistiska poesi uti nordistiska termer. Övriga stiftare blev en smula betänksamma och bekymrade, särskilt som den krassa vardagsmorgonen började smyga in i fjärden.

Vad skulle vi då främja i den gråa verkligheten?

Det skulle säkert ”ge sig” bara man inte var så förbannat petig, morrade Anderz när det var dags för den oåterkalleliga hemresan till Delsbo. Men självklart skulle det handla om kulturen i Hälsingland. Vad var det Jonas hade orerat om innan skymningen föll över oss? Om syftet att stödja alla former av genuin kultur och äkta konst i Hälsingland och av hälsingar. Och hade det inte utbrutit en ”knätofsdebatt” i landskapets lokalpress där konstnärer och kulturfolk slogs som i ett värsta knivslagsmål vid Hällbo ting med hötorgsmålare, tingel-tangel-makare, kulturförmörkare och krämare i kommunerna? Och hade inte vi alla deltagit i den holmgången och tagit strid mot ”kulturnatta” och föraktet för ”modernism” och ”kvalitet” – och inte minst för de yngre konstskaparna i landskapet?

Jo, men visst. Vi ville inte se en kultur som stannat upp vid gärdsgårn. Vi skulle i stället hjälpa till att ta klivet över den inskränkta provinsialismens gärdsgård. Eller som vi i Akademin kan säga: provinsialismen i dess storhet är universell!

Möte på kajkanten

Ett par dar senare överrumplade den pedantiske Jonas oss med ett protokoll från den eruptiva sammankomsten i Hölick. Det var tydligt att vi menat allvar med vår akademiidé.

En tid efteråt när jag i sällskap med Anderz passerade Hudik blev jag plötsligt en aning oroad. Hudiksvalls Tidning hade på ”löpet” en uppgift att en Hälsingeakademi hade bildats. Vadan denna snabbhet? Vi misstänkte genast att Expressengetingen Jonas varit framme. Listigt hade han ringt in ”den stora nyheten”. Det borde vi naturligtvis förstått. Jonas var alltid på bettet när han fått nys om något stoff som kunde intressera, särskilt om han själv var inblandad så som i det här fallet. Kända hälsingar har grupperat sej för ett slag för den hälsingska kulturen, stod det inne i texten.

-Vad är det för jävla kulturgrupp, muttrade Anderz som satt försjunken i andra tankar. Kanske planerade han för kvällen i Oppsjö där uppe i ”Landet bortom lagen”, som ju också var vägskyltat med den devisen.

-Det är ju vi, sa jag. Nu måste vi sätta i gång och leva upp till förväntningarna

-Skitprat, svarade Anderz. Man ska inte tro på vad som står på löpsedlarna. Bara lögn och förbannad dikt. Vi måste hem och vicka mjärdarna och försöka få napp på Skogsstjärnan!

Nåväl, det visade sej ganska snart att den här Hölickidén med en Hälsinge Akademi inte var så tokig, och när det var dags för konstituerande möte på restaurang Kajkanten i Hudiksvall den 12 augusti samma sommar fanns både stadgar och paragrafer och en mängd både stor- och finstilt byråkratiskt material för deltagare och inbjuden och klentrogen lokalpress.

Så långt var vi nu ett rumsrent och vederbörligen instiftat sällskap. Kretsen hade också vidgats och nya krafter engagerats. Vi fyra stiftare hade bestämt att vi skulle vara tio ”livstidsledamöter” som skulle sitta på var sin ”stubbe” tills vi ramlade av pinn. Nu var vi på god väg.

Jag blev således officiellt klubbad till ordförande och Hövding för sällskapet – sedan först Karl Rune Nordkvist tillfrågats med ålderns rätt och avböjt. Bisse önskade tillfoga protokollet markeringen att ”Hövdingen inte ska betraktas som en vanlig hedersordförande.”

Skrivare blev arbetsmyran Jonas Sima, med evinnerlig protokollplikt som straff för sitt initiativ.

Den fine arbetarförfattaren, samhällsdebattören och kamraten Karl Rune från Bollnäs valdes i stället till Skattmästare. Det var kanske inte snällt mot honom, han hade ju överlägset bättre sinne för bokstäver än för siffror, men hygglig som han alltid var kunde han trots uppenbar vånda inte säja nej utan lät sej genomklubbas.
Den gode målaren, skulptören och poeten Bisse Thofelt var redan vorden Bågspännare, och för honom var det inget problem att under klassiskt pannband och med väldig kroppshydda börja avfyra de symboliska men pricksäkra pilarna.

Riksspelmannen Walter Ramsby, Pipmäster kallad, utsågs till Akademins Lekare, det vill säga klubbmästare. Walter är bokstavligen konstnärlig ut i fingerspetsarna och hans insatser som ”fanfarist” vid våra möten och högtider kan inte överskattas. Men han förmår förena sina musikaliska mästerstycken med välbehövlig saklighet och visst pedanteri under våra sammankomster.

Stor donation

Den snillrike och mångsidige konstnären Mårten Andersson tillhörde förstås också de kallade. Han brukar anlända från Freluga eller Stockholm, från London eller någon italiensk eller spansk by – man kan aldrig så noga veta.

I Mårten fick författaren och förargaren Anderz Haming en perfekt ”motbjörn” att tampas med. Ibland var det brottning i ord och handling på hög nivå – understundom på lite lägre; kampen som helhet slutade oftast oavgjord.

Mårten Andersson är en mycket generös kamrat när han har det goda humöret med sej. Vid ett möte i maj året därpå donerade han på stående fot en exklusiv litografisk upplaga, ”Spelmannen”, med redan garanterad köpare – en bank i landskapet – vilket grundlade vår betydelsefulla stipendiefond. Många unga hälsingska begåvningar i vid mening har genom Mårtens förnämliga initiativ fått tillfälle att utvecklas, och flera stipendiater har efter hand blivit uppmärksammade och stjärnor på sina olika konstområden.

Man kan fundera över vart Akademin hade seglat i väg utan denna donation och stipendiefond – möjligen hade vår vision ganska snart lidit skeppsbrott. Nu förankrades Akademin i en formell stiftelse och med ett juridiskt regelverk som kompass för framtiden.

Akademin fick också tidigt motta två mindre donationer av skogsbolaget Stora och av Hans och Desy Vikstens stiftelse.

Ett annat utmärkt uppslag var från början instiftandet av Akademins medalj – formgiven av Bisse – och hedersbelöningar till äldre landsmän och landsmaninnor som utfört viktiga insatser för hälsingekulturen. Mycket som händer i den vägen sker ju mer eller mindre i tysthet och blir kanske inte värderat efter prestation. Därför har det varit oss en glädje och en kär plikt att dra fram sådana förtjänta personer i ljuset. Det gensvar vi fått har varit välsignat.

Med åren har vi belönat närmare ett 30-tal kulturveteraner och delat ut över ett dussin stipendier.

Albert Vikstens pojk Sven frän Färila var förstås också med från begynnelsen. Han var alltid idérik och entusiastisk och en god vän. Sven Viksten, författaren, folkhögskoleläraren, folkbildaren, hade den unika förmågan att förena sprudlande fantasi och goda visioner med saklighet och rationellt tänkande: han stod med ena benet i den understundom kulturtorra sockenmyllan och med det andra i den poetiska himlen. Liksom Anderz och Karl Rune är han för alltid borta ur vår krets och vi saknar djupt dem alla.

Peter Stormare kom farande som en yrande otålig stormvind från Arbrå. Ingmar Bergmans skyddsling, som han ibland blivit kallad. Skådespelare, regissör och alls ingen oäven författare. Han hade redan världen som sin scen och kunde plötsligt och oväntat dyka upp från Tokyo eller New York på ett sammanträde med Akademin någonstans uti hälsingebusken. Hemlandskapets gener har han tryggt i ryggmärgen när han  nu mest befinner sig i Hollywood bland allehanda berömdheter och är på god väg att bli en världsstjärna.

Bildtext:  Den stora donationsdagen i Bollnäs 18 maj 1989. Nya Sparbankens chef Bengt Andersson överlämnar checken med vilken han köper 100 blad av litografin Spelmannen, som Mårten Andersson donerat till en stipendiefond för unga talanger i Hälsingland, förvaltad av Hälsinge Akademi. Vittnen är Sven O Bergkvist, Walter Ramsby, Sven Viksten och Karl Rune Nordkvist.

Och så kom Olle Häger, den väldige Söderalakarlen med huvudsäte i Dåbo och det stockholmska TV- huset som välkänd producent av talrika och uppskattade program. Desslikes författare, historiker och tillsammans med sin arbetskompis Hans Villius utnämnd till professor av regeringen. Olle har blivit det stabila ankare som vi så väl behövde. En ambitiös och engagerad och mångkulturell arbetshäst som nog saknar motstycke. Han fick bland annat hand om vår uppsatspristävling för elever i Hälsinglands gymnasieskolor, eller en ursprunglig idé av Anderz Harning, som inte hade bra erfarenheter av att enbart lärare skulle sätta betyg på uppsatserna. Lärarna tog ofta fel och hade till exempel ofta spolat Harnings bemödanden som ung och finnig skribent.

Egen bokutgivning

Olle Häger har också tillsammans med Jonas Sima haft det yttersta ansvaret för. Akademins uppmärksammade böcker: antologierna Hemma i Hälsingland, 1991, Vår bild av Hälsingland, 1993, och nu den aktuella och annorlunda guideboken Dra åt Hälsingland, 1998.

Överhuvudtaget har Jonas och Olle dragit de största lassen, i stort som i smått, och utan dem hade vi kanske kapsejsat redan utanför kajkanten där i Hudik.

Riksspelman Wille Grindsäter anlände med sin fiol och sitt goda humör från Bjuråker. Musikläraren och spelmannen Wille har alltid varit villig att ställa upp när det behövdes. En gång flängde han omkring på landets alla estrader och i buskarna på spelmansstämmorna som en lurvig tredjedel av det berömda Skäggmanslaget. Senare har han ambitiöst drivit biografen Svea i Delsbo. Wille har alltid varit en frisk fläkt med självklar närhet till stråke och strängar och med uppskattade framträdanden i vått och torrt. Det var trist för oss i gruppen när han måste lämna sin akademistubbe av hälsoskäl. Men kontakten är inte alls bruten; vi räknar honom fortfarande till kretsen!

Det är klart att vi under våra tio år fått utstå mycken kritik. Ett uppblåst ”gubbgäng”, har vi fått höra. Jante har mumlat om självutvalda kultursnobbar som tror att dom är nånting. Till råga på allt bor flera ledamöter ”utsocknes” en stor del av året. En samling viktigpettrar eller gapande sommarkråkor som sprätter förnämt med lånade fjädrar. Och motakademier har bildats i landskapet för att ta löven av de kaxiga kraxarna: Hälsinglands Folkakademi, Kvinnoakademin, Pensionärsakademin… Ett tag syntes Hälsingland vara det akademitätaste landskapet i landet!

Den mest högljudda kritiken har gällt att vi inte haft några kvinnor med i sällskapet – och det klandret har naturligtvis varit berättigat. På denna punkt tänkte vi trögt från början. Kanhända bör vi i dag blygas över kamrat Svens oblyga protokollanmärkning: ”Vi har utifrån vår manliga kamratkrets bildat en akademi. Vi emotser med stor förväntan att ett liknande initiativ tages från spinnsidan. Och att vid tillfälle gives en stor gemensam fest.”

Det lugnade ner sej något när vår fina och framgångsrika keramiker Lena Andersson från Karsjö i Järvsö välvilligt och med entusiasm ställde upp som ledamot i Akademin. Lena har med sitt lugna förstånd betytt mycket för att lägga band på de värsta överdrifterna bland herrarna.

Akademin förnyar sig

Nu på sluttampen inför jubileet har det kulturella fenoment Gunilla Kindstrand tillkommit. Hemmastadd på Helsingegården och Träteatern i Järvjö, tillika litteraturälskare i TV:s bokprogram Röda Rummet så att det spritter av läslusta phos tittarna. Gunilla har skapat många bokliga rum i mängden av hus och stugor i hela landet. Hon var fylld av idéer och uppslag redan vid första träffen med Adademin!

Ny i kretsen är också riksspelmannen, kompositören, målaren, snickaren, allkonstnären Björn Ståbi från Hörrgård i Korskrogen. Denne folkfiolens mästare, med egen spelmansstämma, är efter tidigare påtryckningar till slut medlem av gänget. Djärvt och ädelmodigt har han accepterat vår kallelse och har redan engagerat sig livligt i Akademins vitterheter

Men vi ska inte glömma vår alltid nitiske och klartänkte revisor, Leif Edling, i Hudiksvall, som av någon outgrundlig anledning alltid fått lagstadgad ordning på våra ibland svårtolkade siffror: blir han gråhårig så är det vårt fel.

Vår nuvarande laguppställning bådar gott inför framtiden. Mycket har hänt inom Hälsinge Akademi under de tio åren som gått sedan den sköna, historieomsusade sommarnatten i Jonas sjöbod på Hölick. Som hövding av en slump har min huvuduppgift varit att i såväl storm som stiltje förena stridiga viljor i handfasta kulturyttringar. Det har gott förbluffande bra; inga blodviten har uppstått och vi är alla vänner fortfarande.

Åtskilligt är lyckligtvis hemligstämplat och kommer kanske med i mina högst eventuella memoarer. En sak är dock klar: vi har uträttat en hel del, och vi behövs säkert också framledes.

Detta är ingen sanktionerad historik – ifall någon händelsevis fortfarande tror det – utan helt personliga nedslag u p a. Nu lägger jag med ålderns rätt ner Akademins klubba och pustar ut på min stubbe.

Leve Hälsinge Akademi!