Fy för knätofsar

Av JONAS SIMA

Knätofsa mej hit och knätofsa mej dit. Vart hän man just nu åker i detta hemsökta sommarland så nog jäsicken knätofsas det. Hälsingland, mitt hemlandskap, tycks ha gett sig den på att slå knätofsrekord i år. Är Guinness rekordboksredaktion larmad? Vet Mora-Nisse om det?

Här pågår nu spelmansstämmor i varje buske, många sorters marknader. hembygdsveckor, forngårdsveckor, hemkomstveckor. Musikveckor, hemslöjdsveckor samt rökta sikveckan. Det mesta går i knätofsens tecken. Hälsingehambo, hälsingetrav, hälsingerally, hälsingeflöjt!

Samtidigt pågår en lokal debatt i Hudiksvalls Tidning om kulturen i Hälsingland. Ska Hälsingland visas upp som ett enda stort Skansen? är frågan här.

Bortsett från att landskapets kända keramiker haft sitt temperamentsutbrott och fått tala om sig själv – hon gillar Skansen! – och att några nyinflyttade silversmeder bosatta kring Dellen nostalgiskt fått yra om forna tiders råmande fäbodar och bräkande bondeidyll – som i dessa kulturbärares förvirrade gröna vågvärld utgör civilisationens höjdpunkt – har kulturdebatten handlat om turistindustrin och ”besöksnäringen” i Gävleborgs län (som går framåt!).

Det har inte blivit mycket över för själva kulturen, liksom. Om man nu inte räknar knätofs till kulturen – och det bör man göra om livet är en kärt hemma i Hälsingland.

Det är klart, vad ska folk göra. Från knätofsarnas land flyttar faktiskt människorna till storstan. industrierna flyttar också, om de inte läggs ner. Det enda som ökar är turismen, med över fyra procent i X-län.

Knätofsen drar, knätofs lönar sig. Det finns i denna landsända som på många andra håll i glesbygden en naturlig, för att inte säga resolut koppling mellan kultur och turism. Det innebär att den kultur är bra som går att sälja till turisterna (helst per busslast), medan annan kultur, den så kallade finkulturen, som inte har knätofs, knappast nämns i turistbroschyrerna.

Alla kommuner i länet har dock numera förnämliga kulturstipendier – för närvarande är summan 2 500 kronor per kulturperson. Men då brukar stipendiesupén med kommunens kulturbyråkrater ingå i belöningen.

Kultursekreterarna i kommunerna är mycket kultiverade personligheter, som ett flertal gånger besökt Vasateatern, Skansen, Operan (och Café Opera). Det är heller inte självklart att knätofsarna får alla stipendier.

Hembygdskludden Bror-Eric, Skräcken från Bjuråker kallad av bygdens seriösa (och avundsjuka) konstnärer (som inte alls säljer lika mycket som han) har till exempel inte fått något kulturstipendium. Fast det är en tidsfråga.

Det är således inte lätt som en hambo i Hårga att vara professionell kulturarbetare i knätofslandet. Yrkesmusikern Ann-Marie Thiel i Norrbo, virtuos på blockflöjt, ombads att spela gratis vid invigningen av påkostade Folkets hus i Hudiksvall. Likaså tyckte man att ”Pipmäster” Walter Ramsby kunde blåsa gratis i sina lurar när Hudik fyllde 400. Konstnären Bisse Thofelt i Delsbo får ingen ersättning för att han ställde ut i Ljusdals bibliotek, det har han kulturnämndens principbeslut på. Själv snästes jag av en kulturbyråkrat när argumenten tröt: ”Du är väl ingen konstnär, du gör ju bara filmer…”

Givetvis köper inte kommunerna mina i Hälsingland producerade filmer ens på videokassett. Man tycker väl att de kunde få dem gratis. Jag förmodar att det kan bero på mitt dubbla svek: att vara skriven i Stockholm och inte styra ut mig i knätofs ens på Bjuråkersstämman.

Eller som författaren Anderz Harning – en tvivelaktig figur från Nordanstigs kommun – röt i den provinsiella debatten: ”Det hälsingska föraktet för seriöst kulturarbete kan ibland vara påfrestande. Vi har alla hört att ’tja, se skriva, dä kan vemfansomhelst, dä lärde jag mej i skolan’; respektive ’nog händer dä att jag snor ihop e tavla allt äller drar en trudelutt på mitt itajenska spel’.”

Nä bunta ihop alla glada och gratis amatörer, släpp ut dem sedan på en öde fäbod i Huskölen  eller på ett kalhygge i Skrälldalen och låt dem nätofsa tills myggen tar kål på dem. Turisterna körs givetvis dit i bussar, utspisas med forbondkorv, kolbullar och inkokt braxen(med gelé). Varpå alla rånas på sina pengar av knätofsande sluskar med  slokhatt, knogjärn och knivar med Delsbomotiv målade med riktigt hälsingeblod.

Då jädrar i vår knätofs har vi det perfekta konceptet för svenskt kulturjippo.