Stora knätofsstriden

Stora knätofsstriden
eller hur en akademiidé uppstod ur ilska

Av JONAS SIMA

På försommaren 1987 bröt den stora knästofsstriden ut i Hälsinglands lokaltidningar. Den blide konsthistorikern Claes-Göran Forsberg, då chef för Hälsinglands Museum, hade reagerat när tjänstemän i Hudiksvalls kommun alltför lättvindigt enligt hans mening låtit bygdemålaren Bror-Eric Bergquist i Bjuråker få representera kommunens konstliv. Vissa röster hade också höjts för att den driftige affärsmannen och f.d. dekoratören Bror-Eric skulle upphöjas till regionens PR-chef.

”Det är ett skamlöst geschäft han bedriver i Bjuråker!” röt Forsberg i Hudiksvalls Tidning, i ett röstläge som få tidigare hört från hans håll.

Museichefen fick genast på tofsen, förlåt tafsen, i en rad arga insändare där ”vanligt folk” försvarade sin ”folklige” favoritmålare, som brukade dra busslaster med pensionärer och turister till sin marknadsplats i den gamla kyrkskolan i Bjuråker, där hans storverk hängde väl synligt för alla besökare: ett romantiskt porträtt av självaste Lill-Babs.

Insändardebatten spårade raskt ur och förvandlades till populistiska och rent ut tarvliga påhopp på den ”finkulturelle” Forsberg och hans påstådda försvar av en ”elitistisk” kultur och akademiskt översitteri mot ”folksmaken”.

När också de seriösa konstnärerna i kommunen upptäckte att fritidsnämnden i Hudiksvall låtit Bror- Eric företräda landskapets konstnärer i en turistbroschyr, exploderade debatten i decenniets kulturbråk i Hälsingland.

Medan kulturdebattörerna slogs på företrädesvis Hudiksvalls Tidnings plötsligt alerta kultursida, myste Bror- Eric under sitt lagom spretiga hembygdsskägg och tackade för reklamen.

Själv föredrog jag att ladda bössan och skjuta mina varningsskott från tidningen Expressen, Den upphetsade ”knätofsdebatten” bekräftade en känsla jag burit på ganska länge: att autentisk spelmansmusik och genuin allmogekonst – för att inte tala om den nyare konsten – hotats av kommunkrämare som envisats med att likställa kultur med kommersialism.

För mig innebar knätofsdebatten och mitt eget inlägg den 23 juli 1987 att idén rann upp om att bilda en kampgrupp för att försvara kulturen och konsten, inte minst den unga och moderna, mot simpla angrepp, likgiltighet och oförståelse i mitt hemlandskap. Eftersom flera ur min kamratkrets i Hälsingland deltog i knätofsdebatten kändes det naturligt att söka stöd för mina tankar om en kulturförening i just den gruppen.

På så sätt kan min artikel ses som ett dokument om knätofsdebatten 1987 och över tillblivelsen av Hälsinge Akademi sommaren därpå.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *